Ode till 1368
det står ett lok inne på stationen
smidig som en ångvält, men ändå!
så stolt på nå' vis, så stark och så fin
hennes skor, de är blanka, hennes kjol, den är blå.
så fina är smyckena där som hon bär
det är spakar och kolvar och skruvar och allt
jag står där och tittar som barnet på granen
kan ej slita blicken från störtfina damen
hennes drag är så bra, ja hon går som en vind
med snabbaste kullager, stålfjäderskodd
fortare än tåget! hon går som på räls
dock står hon nu här, så lugn, alls ej andfådd
hon plockar upp folk, det vinkas o kramas
och alla får plats där i hennes knä
hon radar upp sina pärlor på band
som hon sedan i dansen tar fast i sin hand.
och rätt vad det är så andas hon in
straxt innan minutvisar'n i mål är kommen
sen knyter hon skorna och fäller upp kragen
så far vi! tjoho! sparka av från perrongen!
det virvlar ikring hennes midja och stjärt
hon blixtrar o sprakar från kronan i farten
och slöjan, den låter med ljuvligt sus
och svävar bakom 'na i snabbaste rus
hon ligger på bra i svängar o backar
så mjuk hennes körstil; känner du det?
hon stannar o kör igång utan hack
hon É så SKÖN å åka me'!
så är hon så arbetssam, flitig och snäll
skjutsar folk hit och fraktar gods dit
hon är gammal i gemet, rutinerad på spåret
hon är bra miljöval med sin krona i håret
nej, hon är min älskling, det vet jag idag
och all mina dagar min vördnad hon får
vill åka blott tåg, jag vill resa och njuta
så länge hon tuffar, vart hän hon än går.
AK, 15,17,18/5 -05